Jag är så lycklig....

.... över att underbara D och A finns i mitt, makens och tjejernas liv. Vilka fantastiska vänner de är!

Öppna förskolan, promenad och kaffe

Idag öppnade "öppnis" igen efter en lång sommarledighet. Tvååringen var helt salig, redan igår kväll när jag berättade att vi skulle dit idag skuttade hon upp och ner av lycka. Kvart över sex i morse var hon redo att åka men fick ge sig till tåls till kvart över åtta eftersom de öppnar först halv nio. Tre minuter efter att de öppnat klev vi innanför dörrarna och sen såg jag knappt röken av henne. Hon har åkt rutschkana sjutusen varv, kört sopbilen 67 gånger runt hela huset och sjungit sånger tillsammans med pedagogen. När vi skulle åka hem och äta lunch var hon ledsen och ville stanna men efter att jag noga förklarat att vi ska tillbaka i morgon gick hon motsträvigt men dock med på att sätta sig i bilen. Mammahjärtat var därmed helt övertygat om att det var helt rätt att tacka nej till den förskoleplats vi fått från 1/9 och istället besöka Öppna förskolan ett år till. Jag har skaffat mina barn för att jag vill spendera tid tillsammans med dem, inte för att ha dem på förskola då jag inte behöver. Dock så ska ju alla föräldrar göra det som passar dem bäst och i vårt fall är denna lösning den rätta.

Efter lunchen blev det promenad och nu sover brudarna i vagnen och jag dricker kaffe. Mellan varven får jag rusa ut och vagna lite eftersom den förbaskade jä*la glassbilen envisas med sin gälla och hysteriskt barnaväckande melodi. *morr*

Citron- och limepaj

Ikväll ska vi äta middag hos nyfunna och helt underbara vänner! De bor två kvarter ovanför vårt och har en dotter som är född samma år som vår yngsta. Maken ska trixa med deras dator och efter det stannar vi kvar och äter middag. Jag har erbjudit mig att ta med efterrätt och ska göra en citron- och limepaj som är underbart god! Har gjort den många gånger och den gör alltid succé. Receptet hittar du här.

När barn far illa

Det smärtar enormt när barn far illa. Både när det är föräldrar som medvetet skadar dem men även när föräldrarna är omedvetna om vad de gör. Att agera är inte alltid enkelt även om det, givetvis, är en skyldighet.

Tyvärr så är Sveriges lagar sådana att barn kan fara ganska mycket illa innan någon myndighet kan gripa in. Och vad gör man när barn far illa men inte fullt så illa att en insats är möjlig att göra?

40% chans till överlevnad...

... när de har opererat vet de mer.

För övrigt har jag blivit sjukt arg idag och det har fortfarande inte gått över. Jobbigt, då det kostar så mycket onödig energi.

I morgon....

... kommer beskedet. Vi vet att det är cancer men inte hur allvarlig den är. Jag gruvar mig faktiskt.

Bra morgon!

Båda tjejerna vaknade tidigt vilket oftast är rätt skönt för då kan jag och maken hjälpas åt med morgonbestyren innan han åker till jobbet. Efter frukosten var minstingen trött och när hon somnade deklarerade tvååringen att hon ville gå ut. Solen sken så vi klädde på oss varma tröjor och vindjackor och gick till lekparken. Klockan var 07:40 när vi anlände dit och inte ett enda barn syntes till. Hade jag tagit med en kaffekopp hade morgonen varit fulländad!

Solen har fortsatt att stråla men det är kallt i luften. Helt klart är att sommaren är slut och att hösten har kommit. Det är skönt på många sätt men även sorgligt. Att städa ur växthuset är lika trist varje år eftersom det är så många långa månader innan det kan tas igång igen. "Allt har sin tid" är ett uttryck som stämmer särskilt väl i trädgårdssammanhang.

Personer som aldrig mår bra

Jag kan undra över personer som aldrig svarar "jo tack, det är bra" när man frågar hur det står till. Givetvis ska man vara ärlig men kan det verkligen vara så att det finns de som ALDRIG mår bra? Jag har två såna personer i min närhet. Den ena har jag aldrig hört säga att "det är bra" de senaste åren. Och då överdriver jag inte. Det är aldrig bra, alltid är det något som är dåligt. Den andra personen svarar alltid "slut och trött" som svar på frågan hur läget är.

Jag föredrar att man svarar ärligt på frågan, jag ställer den ju för att jag vill veta. Men om man aldrig mår bra bör man kanske försöka göra något åt det? Det verkar vara så jobbigt att aldrig få må bra, tänker jag.

Trädgårdens tider

Det hela började med några solrosfrön som jag i ett impulsköp inhandlade. Hade egentligen inte stora planer, på den tiden hade vi en stor balkong som var ny för året och jag tänkte väl egentligen köpa några färdiga plantor. Men så passerade jag de där fröna i affären och tog en påse solrosfrön. 5 kronor kostade påsen och jag petade ner några frön i små burkar med jord. De blomsterkunniga i min omgivning skrattade lite och menade att det var alldeles för sent, det skulle inte hinna bli några solrosor, i alla fall inga som blommade. Jag lät dock fröna ligga kvar i jorden, de tog ju liksom ingen plats där de stod på fönsterbrädan, och snart började det spira. Små smala och rangliga plantor som letade sig upp mot ljuset.

Och jag blev förälskad!

Jag vet inte om det är det faktum att man är med och skapar liv. Det där gröna, sköra som spirar uppåt utåt framåt och som växer och bevisar att det faktiskt finns goda ting i denna annars så hårda och karga värld. Jag tycker att jorden luktar så gott, mullrik och mustig rinner den mellan mina fingrar. Inte sällan låter jag bli att arbeta med handskar just för att jorden mellan fingrarna är så uppfriskande att känna. Och när plantan når sin kulmen och blommar med sin prakt, ja då känner man en viss seger, ett klimax och det som var ett litet intetsägande och brungrått frö kan bli en enorm vacker blomma som står sig hela sommaren och långt in på hösten. Som samlar fjärilar och bin och doftar gott på kvällen när man dricker kaffe på altanen.

Det som började med några solrosfrön på ett fönsterbräde har nu expanderats till en mängd olika frösorter som sås varje vår, ett växthus som är alldeles för litet (men å andra sidan så undrar jag om man någonsin kan äga ett som är tillräckligt stort), perenner som delas varje höst och på så sätt förökar sig, en trädgård på 800 kvm som tränger fruktträd, doftande blombuskar, bärbuskar och rabatter. En make som suckar irriterad när mjölkkartongerna trängs på köksbordet i mars och sockerärtor, jordgubbar och smultron som uppskattas av många, särskilt av dottern på två år som kan plocka och mumsa själv.

Tiden flyter fort i trädgården men billigt är det då rakt inte. Inte på något sätt går man med vinst i växthuset trots att vi under sommaren är självförsörjande på tomater, paprika, gurka och sallad. Men det ger mig ro i en annars ganska stressad tillvaro. En ro som jag tidigare haft mycket svårt att finna. Och bara det är ju värt mycket i sig.

Solrosorna? De ståtade hela sommaren på balkongen med stora vida gula blommor. Den högsta solrosen blev över 2 meter hög.

Med anledninga av mitt förra inlägg....

... så undrar jag vad t.ex. Carola och Pernilla Wahlgren skriver för telenummer på sina kvitton när de returnerar kläder? Knappast sina riktiga telenummer i alla fall.

Det där med att man måste skriva namn och telenummer på kvittot när man returnerar kläder

Jag har länge undrat över varför man måste uppge namn och telefonnummer när man returnerar ett klädesplagg. Eller jag har väl egentligen inte undrat varför utan mer vad som händer om man vägrar. Så idag när jag lämnade tillbaka ett par byxor på en stor och känd svensk klädkedja så bestämde jag mig för att testa. Tjejen i kassan bad mig skriva namn och telenummer på kvittot och jag tog emot det. Skrev min signatur och inget mer.

Tjejen i kassan: "Och så ditt nummer, tack".

Jag: "Nej, det kan jag inte lämna ut".

Tjejen i kassan: "Eh.... va"?

Jag: "Jag kan inte ge dig mitt nummer".

Tjejen: *total tystnad*

Jag: *tittar på tjejen och säger inte ett pip*

(En kollega till tjejen kommer fram till kassan)

Tjejen i kassan (till sin kollega): "Den här kunden kan inte lämna sitt telenummer".

Kollegan till tjejen i kassan: "Eh... jaha............. ja...... hur ska vi då göra?......"

Tjejen i kassan: "........ jag...... vet... inte..... "

Jag (vilket jag ångrar): "Ni kan få min mailadress istället".

Tjejen i kassan och tjejens i kassan kollega: "JA! Det blir bra!"



Så jag skrev min mailadress och ångrade bittert att jag gav dem en utväg. Nästa gång jag får tillfälle ska jag inte ge dem en utväg. Frågar de om jag har mail ska jag ljuga och säga nej. Jag återkommer med rapport.

Tinni bloggar igen

Det är länge sen jag bloggade. Flera månader sen och jag har inte saknat det för en sekund. Livet har varit fyllt av annat såsom barnen, huset, trädgården och livet självt. Ungefär så och ungefär i den ordningen. Men så för några dagar sen växtes suget och jag bestämde mig för att starta på nytt, börja blogga igen men på en ny domän och med en ny sida. Så här är jag, blottad för omvärlden men dock med valda delar att visa. Kommer förmodligen skriva om vardagen, både det enkla och det svåra.

Vem är då jag?

Mamma. Fru. Trädgårdstokig. Danspedagog. Dotter. Syster. Bästa vän. Vän. Bekant. Politiskt engagerad. Ej politiskt aktiv. Tycker om att åka pulka. Har ett hus som står ute på natten. Dricker gärna kaffe. Dricker helst vatten. Fräknig på sommaren. Likblek på vintern. Envis. Engagerad. Glad för det mesta. Och numer då även bloggare.