Jag har alltid haft svårt för benämningarna "morsan" och "farsan". Jag vet inte varför men jag tycker att det låter nonchalant och lite smått elakt faktiskt. Orden har en negativ klang (i mina öron) och jag använder dem aldrig när jag pratar om mina föräldrar.
Likadant är det med ordet "ungar". När jag hör andra föräldrar benämna sitt/sina barn som "ungen/ungarna" så skär det i mina öron. Det låter hårt och okänsligt på något sätt. "Jag och ungarna ska åka och handla" sa en granne till mig häromdagen och jag kan inte låta bli att reagera i det tysta. Ordet är för mig fattigt på kärlek och det dyrbaraste man har känns värt att nämnas vid ett varmare ord, eller?
"Toa" är en förkortning jag aldrig använder. Jag säger alltid "toaletten". Inte heller säger jag "dagis" (vilket iofs är en rent felaktigt ord då det inte finns något som heter så längre). Dock så säger jag "äppeljuice" trots att det heter "äpplejuice".
Men alla är vi olika och jag använder säkert ord som andra tycker är märkliga.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
mm använder själv aldrig morsan och farsan. ligger liksom fel i munnen, låter konstigt när jag säger det. men måste erkänna att jag säger min älskade unge åt viggo ibland!
SvaraRaderaJa, "morsan och farsan" låter hårt. Och Viggo är ju din älskade unge! :)
SvaraRadera