Vi går mot ljuset...

... så nu byter jag mall på bloggen. Grönt är så skönt!

Annandagen..

... blev precis lika lyckad som förra året, om än ännu bättre på vissa plan. Maten var supergod även om vi missberäknade tiden så gästerna fick vänta nästan 50 minuter mellan förrätt och efterrätt men som både mamma och brorsans flickvän sa: "det var det värt"! Efter kraftig chokladmoussetårta (vars grund på 70%-choklad gjorde den lite för vass, jag ska ta choklad med något mindre kakaohalt nästa gång) var avklarad åkte sällskapsspelet fram som jag och maken gav mamma och pappa i julklapp och vi hann spela hela tre (!) omgångar innan klockan visade halvtvåmittinattensnartmorgonförosssomharbarn och gästerna packade in sig i bilen och åkte hem.

Mycket trevligt, god mat och mycket gott vin! Jag är nöjd med årets julhelg, det har varit familjen, massa mat, klappar, Tomten, julstress, julefrid och stämningsfull snö. Ja ni vet.

Nu laddar vi för nyårsfest hos grannarna och passar på att vila under mellandagarna.

Julafton

Jag har en helt fantastisk familj! Trött, mätt samt med träningsvärk i kinderna (efter alla skratt under sällskapsspelet som drog ut på tiden så pass att vi inte kom i säng före tvåtiden) stupade vi i säng. Tydligen har jag varit snäll i år för klapparna var otroligt fina! Barnen var mycket nöjda, Tomten var hysteriskt rolig och frukosten i morse var oslagbart god. Det där med att sova över var ingen dum idé, kanske gör vi det till en tradition?

Nu ska jag göra morgondagens efterrätt då min familj kommer hit på annandagsmiddag, något som verkar bli en tradition efter önskemål från min mamma. Och inte mig emot! Det var riktigt trevligt förra året och jag tror det kommer bli minst lika trevligt i morgon. Det blir fyrarättersmiddag och givetvis mer sällskapsspel under kvällen. Ikväll ska jag göra en tidig kväll för något säger mig att det blir en riktig uppesittarkväll i morgon igen.

God fortsättning på julen, allesammans!

Dan före dan före...

Nu är det två dagar kvar till julafton. I kväll ska vi handla den sista julmaten, mat för juldagen samt för annandagen. På annandagen kommer min familj hit och äter middag och vi ska bjuda på "Fredrikssons fläskfilé" som våra goda vänner lärt oss att laga. Då de flesta affärer är stängda på juldagen (samt att inga nya varor ändå tas in) ska vi göra bort all handling idag. Även två julklappar (de två sista!) ska inskaffas (makens samt min mormors) och det lär gå fort då jag vet precis vad jag ska köpa.

Jag riktigt längtar till julafton nu. Äldsta dottern (2,5 år) är så medveten i år och förstår vad som ska hända. Det ska bli ruskigt mysigt att se hennes blick när Tomten knackar på fönstret utanför mina föräldrars vardagsrum. Jul utan barn går inte att mäta med jul tillsammans med barn. Och jul tillsammans med SINA EGNA barn är förstås oslagbart.

God Jul på er allesammans!

Äntligen!

Nu händer det! Varje år får jag en varm känsla i magen när jag inser att ljuset är på väg att komma åter. Jag har sagt det förr och jag säger det igen: Jag är ingen vintermänniska.

Med ljuset kommer plantering och blomster. Jag tänker på lökarna som ligger under jorden, både de i rabatterna och de i krukorna i garaget. Ljuset ska så småningom väcka dem till liv och sprida vårkänslor. I år har jag planterat krokusar i gräsmattan (eller som maken sa: "Tina har grävt ner något konstigt i gräsmattan som ska få den att blomma". Det ska bli spännade att se om "de där konstiga sakerna" orkar ta sig upp ur vår förvånansvärt täta gräsmatta någon gång i maj.

Med ljuset kommer så mycket annat än det livsviktiga ljuset för växterna. Det kommer med värme, med vår, med smältande snö och med nytt år. På årets första dag ska jag beställa chili- och paprikafrön och när februari är förbi är planterandet i gång på allvar. Det är drygt två månader kvar av kall vinter innan vårvintern gör entré och därefter brukar det gå undan.

Jag har bestämt mig för att leva i nuet men just i mörkaste vintern är det svårt. Om jag får stå med ena benet i drömmen om den närmaste framtiden blir mörkret och kylan klart enklare att överleva. Som tur är står julen för dörren och det gör det hela förstås också betydligt lättare. Julafton blir med min familj och det är alltid lika mysigt. Mamma och pappa gör mängder med god mat och Tomten är alltid så snäll. När barnen har somnat blir det spel, gott vin, massa godis och ofta ostbricka (min personliga favorit i nästan alla lägen). I år ska vi dessutom stanna över natten och sova över vilket känns himla smidigt då vi slipper väcka och klä på sovande barn mitt i natten.

I år har jag en julefrid som jag inte har haft de senaste åren. I går klädde jag, maken, svägerskan och svågern julgranen och den blev riktigt fin.

Det blir en god jul i år.

Den här helgen...

... har fått en riktigt bra start.

Trött, trött, trött

Tröttheten sprider sig som en töcken över hela mig och jag är så väl medveten om vad det beror på. För lite sömn. Och för lite ljus. Dock så är det nära nu, den 21:a, 22:a eller 23:e (jag är osäker på det exakta datumet för en gångs skull) infaller årets mörkaste dag och efter det så vänder det. Då kommer ljuset åter och redan i mitten på januari är det t.ex dags att så chilipeppar. I februari tomater och paprika och sen, i mars och april, drar det igång på allvar. Då väcker jag övervintrande plantor och lökar, sår grönsaker och sommarblommor av både egenplockade frön och köpta.


Nu har jag precis gjort en stor brasa och ska sätta på kaffe. Sen blir det smörgåsar framför Tv:n med äldsta dottern, den minsta sover fortfarande.

God morgon världen! Snart kommer ljuset.

Om det där med ordval

Jag har alltid haft svårt för benämningarna "morsan" och "farsan". Jag vet inte varför men jag tycker att det låter nonchalant och lite smått elakt faktiskt. Orden har en negativ klang (i mina öron) och jag använder dem aldrig när jag pratar om mina föräldrar.

Likadant är det med ordet "ungar". När jag hör andra föräldrar benämna sitt/sina barn som "ungen/ungarna" så skär det i mina öron. Det låter hårt och okänsligt på något sätt. "Jag och ungarna ska åka och handla" sa en granne till mig häromdagen och jag kan inte låta bli att reagera i det tysta. Ordet är för mig fattigt på kärlek och det dyrbaraste man har känns värt att nämnas vid ett varmare ord, eller?

"Toa" är en förkortning jag aldrig använder. Jag säger alltid "toaletten". Inte heller säger jag "dagis" (vilket iofs är en rent felaktigt ord då det inte finns något som heter så längre). Dock så säger jag "äppeljuice" trots att det heter "äpplejuice".

Men alla är vi olika och jag använder säkert ord som andra tycker är märkliga.

Jag drömmer om....

.... ett nytt växthus. Helst byggt med egna händer och av gamla fönster. Eller ett stort modernt med ram av aluminium och stora fönster.

Juleljus

I skrivande stund står min man på en stege ute i snön och förgyller våra fyra stora syrener på framsidan med gnistrande och skinande ljusslingor. Varje år är det samma sak, hans "pyntaranda" väcks till liv och ute i isande snö hänger han upp slingor, drar elkablar och ordnar julfint på gården. Jag retas med honom och pikar honom även om jag innerst inne tycker att slingorna är mycket vackra och stämningsfulla.

Det börjar kännas att julen närmar sig. Vi har köpt ganska många klappar och S väntar på Tomten. En del av julmatsplanerandet är i gång liksom middagen för Annandagen som enligt en relativt ny tradition blir hemma hos oss även detta år.

Jag längtar till jul och jag längtar till nyår. Och så längtar jag till Nyårsdagen då den enligt min alldeles egna mångåriga tradition ägnas till att beställa årets första fröer, vanligtvis från Impecta. Att starta det nya året med trädgårdsplanering är mycket roligt och bättre start kan man (jag) inte få.

Nu blir det te innan sängen, i morgon ska vi ha ett gäng kompisar här på årets sista spelkväll. Må bästa laget (alltså kvinnorna) vinna!

Idag slog det mig...

... att jag verkligen längtar till julen. Det var efter ett samtal med min kloka mamma som julkänslan spred sig i magen med värme. Det ska bli så mysigt att få fira jul tillsammans med familjen och framförallt att få se S tindrande ögon när Tomten kommer med alla klappar. Jag håller nästan på att förköpa mig men det är så himla roligt att handla klappar till barn och då i synnerhet sina egna. J kommer förmodligen tycka att presentsnörena är finast och att papprena som prasslar är mest spännande men så är livet om den första julen firas när man är ynka sju månader.

Nästa helg blir det spelkväll hemma hos oss med våra närmaste vänner och helgen efter det är det Luciafirande på mitt jobb. Den helgen ska vi passa på att handla färdigt alla klappar. Helgen efter det fyller min mormor år (vilket brukar vara en av decembers höjdpunkter) och veckan därpå är det då Julafton.

I morgon ska jag adventspynta och mysa på skyltsöndag med maken, tjejerna samt mina föräldrar. Vi ska fika inne i stan och jag ska köpa varsin present till barnen. Sen brukar vi ringa till svärfar och önska trevlig första advent och därefter dricka lite glögg på kvällen.

Trevlig första advent allesammans!

Pinsamt!

Om man inte kan skilja på det faktiskt sagda ordet vs det ihopfantiserade och dessutom inte själv klarar av att säga sanningen och sen stå för vad man har sagt, ja då har man stora problem. Jag tror bestämt att det finns hjälp att få mot problem av den arten.

Tack och adjö.

Känner mig....

... något piggare idag och är helt feberfri. S är fortfarande hängig men har ingen feber och leker obehindrat. Maken och J sover i dubbelsängen och kaffet smakar alldeles särskilt gott idag. Huset är tyst, jag har lite tid framför datorn och S sitter bredvid mig och klipper ut små papperslappar ur en gammal skvallertidning.

Livet är ändå rätt ruskigt bra ibland.

Jag har precis upptäckt...

... att det jag under en tid anat faktiskt stämmer. Jag har en person i min närhet som säger en sak den ena dagen för att nästa dag säga något helt annat. Sanningar vrids och tänjs på så till den milda grad att jag egentligen tvekar till om hon själv vet vad som är sant. Det uppstår minst sagt pinsamma situationer när hon säger saker som vi andra i sällskapet förstår omöjligt kan vara sanna. Ljuger hon medvetet? Eller är hon helt omedveten om vad hon tidigare har sagt? Jag vet inte. Svårt att hantera är det dock.

Trött, trött och åter trött

Nu är det fyra nätter i rad som har bestått av mer amning än sömn. Det går MAX en timme, har man riktigt tur så kan det vara två, innan tösabiten vill äta igen. Och ja, det håller på att ta knäcken på mig.

I morgon ska jag inhandla välling och ge som kvällsmål. Det blir ingen välling nattetid och absolut inte på morgonen men som kvällsmål kan jag tänka mig det. Hoppas verkligen att det fungerar för detta är ohållbart.

I helgen har jag kunnat konstatera...

.... att det kan bli riktigt obehagligt om hundägare har en farlig hund samtidigt som de själva inte förstår att så är fallet.

Stulna löv

Igår var jorden i mina pallkragar farligt frusen och jag insåg att det behövdes markstäckas, särskilt kring jordgubbarna, smultronen samt mina lökplanteringar. Vi har en del lövfällande träd och buskar men då alla är senfällande fanns det alldeles för lite löv på min egna gräsmatta för att ha tillräckligt till täckningen. Grannen däremot har en stor björk som så gott som är helt kal och därmed har han också mängder av löv på sin gräsmatta. Han såg rätt förvånad ut när jag gick över och ställde den kanske inte helt väntade frågan: "Får jag kratta din tomt och ta med mig löven till min tomt"? Jag vet inte vem som blev mest glad av mig och grannnen men nu är mina perenner marktäckta i alla fall.

Trött men lycklig!

Jag har sovit skrämmande lite i natt men ändå har jag mer energi än på länge. Tänk vad en kväll i goda vänners lag kan påverka hela ens kropp och själ! Idag är jag trött men mycket mycket mycket lycklig!

Nostalgi

Mitt barndomshem är till salu. Det är ett mycket fint hus med smart planlösning och fin trädgård. Mina föräldrar byggde huset när jag var 7 år och sen bodde jag där tills jag flyttade hemifrån under gymnasietiden. Det var ett bra hus att växa upp i och jag har många roliga minnen från det. Nu är det då till salu efter att ha haft en ägare utöver mina föräldrar och jag bara måste gå på visningen. Hade det legat annorlunda till (närmare den stad jag och maken jobbar i) hade jag kanske funderat på att köpa det men läget är inte bra för vår del så visningen blir enbart i nostalgiskt syfte. Jag ser verkligen fram emot att få se det från insidan igen.

Höst i min trädgård

Äntligen är jag frisk! Så när som på en envis hosta mår jag bra, lite trött visserligen men det spelar mindre roll. "Man kommer långt på kaffe och mascara", har varit mitt ledord sen J fick kolik och det stämmer fortfarande.

Hösten har helt klart anlänt. Sommarplantorna har åkt ner i komposten så när som på några tåliga som står mycket skyddat. Mina tagetes har flyttat in i växthuset för att orka några veckor till och gärna producera frön till nästa år. Samtliga körsbär, krusbär och vinbär är inplockade och snart ska jag strö löv över mina perenner. I förrgår grävde jag upp gräsmattan på fyra ställen och myllade ner lökgödsel samt 60 krokusar, de allra flesta lila men även någon gul och vit slank ner. Ska bli spännande se om de tar sig och orkar sig upp till våren. Vi har en tät gräsmatta med lerjord under så man vet aldrig. Spännande är det i alla fall. Även rabatten i sydväst läget fick sig en omgång, i stort sett samtliga lökar åkte upp och många av dem hade för(l)ökat sig så de delade jag på och stoppade tillbaka i jorden. Det är synd att vintern är så lång, jag är rätt nyfiken på hur resultatet ska bli.

Ikväll blir det frösamlarkväll hos mina föräldrar. Jag saknar sommaren men nog är det bra skönt med hösten också.

Influensa

Jag har fått influensa. Feber, jätteont i kroppen (det är smärtsamt bara att borsta håret!) och huvudvärk. Om det är den omtalade svininfluensan eller inte vet man inte. För att få veta det måste man ta ett prov och att åka till vårdcentralen för att göra det och riskera smitta andra lockar inte för fem öre. Jag klarar mig men är förstås orolig för mina töser. Hoppas verkligen de slipper bli sjuka.

IKEA

Igår åt vi en snabb frukost och stuvade sedan in barnen (S är två år och J är fyra månader) i bilen och styrde mot Haparanda med IKEA som mål. Resan dit gick bra, J sov som en stock hela vägen och S sjöng sånger, lekte med sina skor och slumrade faktiskt några minuter. Väl framme fick vi leta lite för att hitta en parkering (alla människor norr om Umeå hade tydligen bestämt sig för att besöka IKEA) men efter visst snurrande hittade vi en plats i alla fall.

Dagen löpte nästintill helt smärtfritt och tjejerna uppförde sig exemplariskt. Det enda momentet som blev besvärligt var när jag satt och ammade J på en fin IKEA-säng. Plötsligt bestämmer hon sig för att bajsa och kräkas i ofantliga mängder och med kräket på golvet och bajset rinnandes över alla kanter fick jag smått panik där jag satt. Maken, S och mina föräldrar hade nämligen begett sig mot restaurangen så där satt jag själv på den fina sängen med kräk och bajs på mig, på J och på den fina IKEA-sängen och golvet. Lyckades fiska upp mobilen och kalla på hjälp och tillsammans lyckades jag och maken rädda situationen. Tydligen är det inte alla kunder som brukar erbjuda sig att skura både varor och golv men vad gör man inte? Vi vill ju gärna kunna handla där igen.

Nåväl. Vi lyckades köpa allt vi skulle ha och som stod på listan samt lika mycket till som inte stod på listan men som vi tydligen behövde men som vi inte visste att vi behövde men som vi numera vet att vi behöver. Efter att betalat och lyckats pressa in allt i bilarna (tur mamma och pappa var med för vi hade aldrig rymt allt vi handlat i vår bil) styrde vi hemåt och även den resan gick smärtfritt.

Man vet att man är trött....

... när man sitter på halvgolvet och försöker pressa in sin fot i tvååriga dotterns gympasko som är i storlek 23.

Jag är så lycklig....

.... över att underbara D och A finns i mitt, makens och tjejernas liv. Vilka fantastiska vänner de är!

Öppna förskolan, promenad och kaffe

Idag öppnade "öppnis" igen efter en lång sommarledighet. Tvååringen var helt salig, redan igår kväll när jag berättade att vi skulle dit idag skuttade hon upp och ner av lycka. Kvart över sex i morse var hon redo att åka men fick ge sig till tåls till kvart över åtta eftersom de öppnar först halv nio. Tre minuter efter att de öppnat klev vi innanför dörrarna och sen såg jag knappt röken av henne. Hon har åkt rutschkana sjutusen varv, kört sopbilen 67 gånger runt hela huset och sjungit sånger tillsammans med pedagogen. När vi skulle åka hem och äta lunch var hon ledsen och ville stanna men efter att jag noga förklarat att vi ska tillbaka i morgon gick hon motsträvigt men dock med på att sätta sig i bilen. Mammahjärtat var därmed helt övertygat om att det var helt rätt att tacka nej till den förskoleplats vi fått från 1/9 och istället besöka Öppna förskolan ett år till. Jag har skaffat mina barn för att jag vill spendera tid tillsammans med dem, inte för att ha dem på förskola då jag inte behöver. Dock så ska ju alla föräldrar göra det som passar dem bäst och i vårt fall är denna lösning den rätta.

Efter lunchen blev det promenad och nu sover brudarna i vagnen och jag dricker kaffe. Mellan varven får jag rusa ut och vagna lite eftersom den förbaskade jä*la glassbilen envisas med sin gälla och hysteriskt barnaväckande melodi. *morr*

Citron- och limepaj

Ikväll ska vi äta middag hos nyfunna och helt underbara vänner! De bor två kvarter ovanför vårt och har en dotter som är född samma år som vår yngsta. Maken ska trixa med deras dator och efter det stannar vi kvar och äter middag. Jag har erbjudit mig att ta med efterrätt och ska göra en citron- och limepaj som är underbart god! Har gjort den många gånger och den gör alltid succé. Receptet hittar du här.

När barn far illa

Det smärtar enormt när barn far illa. Både när det är föräldrar som medvetet skadar dem men även när föräldrarna är omedvetna om vad de gör. Att agera är inte alltid enkelt även om det, givetvis, är en skyldighet.

Tyvärr så är Sveriges lagar sådana att barn kan fara ganska mycket illa innan någon myndighet kan gripa in. Och vad gör man när barn far illa men inte fullt så illa att en insats är möjlig att göra?

40% chans till överlevnad...

... när de har opererat vet de mer.

För övrigt har jag blivit sjukt arg idag och det har fortfarande inte gått över. Jobbigt, då det kostar så mycket onödig energi.

I morgon....

... kommer beskedet. Vi vet att det är cancer men inte hur allvarlig den är. Jag gruvar mig faktiskt.

Bra morgon!

Båda tjejerna vaknade tidigt vilket oftast är rätt skönt för då kan jag och maken hjälpas åt med morgonbestyren innan han åker till jobbet. Efter frukosten var minstingen trött och när hon somnade deklarerade tvååringen att hon ville gå ut. Solen sken så vi klädde på oss varma tröjor och vindjackor och gick till lekparken. Klockan var 07:40 när vi anlände dit och inte ett enda barn syntes till. Hade jag tagit med en kaffekopp hade morgonen varit fulländad!

Solen har fortsatt att stråla men det är kallt i luften. Helt klart är att sommaren är slut och att hösten har kommit. Det är skönt på många sätt men även sorgligt. Att städa ur växthuset är lika trist varje år eftersom det är så många långa månader innan det kan tas igång igen. "Allt har sin tid" är ett uttryck som stämmer särskilt väl i trädgårdssammanhang.

Personer som aldrig mår bra

Jag kan undra över personer som aldrig svarar "jo tack, det är bra" när man frågar hur det står till. Givetvis ska man vara ärlig men kan det verkligen vara så att det finns de som ALDRIG mår bra? Jag har två såna personer i min närhet. Den ena har jag aldrig hört säga att "det är bra" de senaste åren. Och då överdriver jag inte. Det är aldrig bra, alltid är det något som är dåligt. Den andra personen svarar alltid "slut och trött" som svar på frågan hur läget är.

Jag föredrar att man svarar ärligt på frågan, jag ställer den ju för att jag vill veta. Men om man aldrig mår bra bör man kanske försöka göra något åt det? Det verkar vara så jobbigt att aldrig få må bra, tänker jag.

Trädgårdens tider

Det hela började med några solrosfrön som jag i ett impulsköp inhandlade. Hade egentligen inte stora planer, på den tiden hade vi en stor balkong som var ny för året och jag tänkte väl egentligen köpa några färdiga plantor. Men så passerade jag de där fröna i affären och tog en påse solrosfrön. 5 kronor kostade påsen och jag petade ner några frön i små burkar med jord. De blomsterkunniga i min omgivning skrattade lite och menade att det var alldeles för sent, det skulle inte hinna bli några solrosor, i alla fall inga som blommade. Jag lät dock fröna ligga kvar i jorden, de tog ju liksom ingen plats där de stod på fönsterbrädan, och snart började det spira. Små smala och rangliga plantor som letade sig upp mot ljuset.

Och jag blev förälskad!

Jag vet inte om det är det faktum att man är med och skapar liv. Det där gröna, sköra som spirar uppåt utåt framåt och som växer och bevisar att det faktiskt finns goda ting i denna annars så hårda och karga värld. Jag tycker att jorden luktar så gott, mullrik och mustig rinner den mellan mina fingrar. Inte sällan låter jag bli att arbeta med handskar just för att jorden mellan fingrarna är så uppfriskande att känna. Och när plantan når sin kulmen och blommar med sin prakt, ja då känner man en viss seger, ett klimax och det som var ett litet intetsägande och brungrått frö kan bli en enorm vacker blomma som står sig hela sommaren och långt in på hösten. Som samlar fjärilar och bin och doftar gott på kvällen när man dricker kaffe på altanen.

Det som började med några solrosfrön på ett fönsterbräde har nu expanderats till en mängd olika frösorter som sås varje vår, ett växthus som är alldeles för litet (men å andra sidan så undrar jag om man någonsin kan äga ett som är tillräckligt stort), perenner som delas varje höst och på så sätt förökar sig, en trädgård på 800 kvm som tränger fruktträd, doftande blombuskar, bärbuskar och rabatter. En make som suckar irriterad när mjölkkartongerna trängs på köksbordet i mars och sockerärtor, jordgubbar och smultron som uppskattas av många, särskilt av dottern på två år som kan plocka och mumsa själv.

Tiden flyter fort i trädgården men billigt är det då rakt inte. Inte på något sätt går man med vinst i växthuset trots att vi under sommaren är självförsörjande på tomater, paprika, gurka och sallad. Men det ger mig ro i en annars ganska stressad tillvaro. En ro som jag tidigare haft mycket svårt att finna. Och bara det är ju värt mycket i sig.

Solrosorna? De ståtade hela sommaren på balkongen med stora vida gula blommor. Den högsta solrosen blev över 2 meter hög.

Med anledninga av mitt förra inlägg....

... så undrar jag vad t.ex. Carola och Pernilla Wahlgren skriver för telenummer på sina kvitton när de returnerar kläder? Knappast sina riktiga telenummer i alla fall.

Det där med att man måste skriva namn och telenummer på kvittot när man returnerar kläder

Jag har länge undrat över varför man måste uppge namn och telefonnummer när man returnerar ett klädesplagg. Eller jag har väl egentligen inte undrat varför utan mer vad som händer om man vägrar. Så idag när jag lämnade tillbaka ett par byxor på en stor och känd svensk klädkedja så bestämde jag mig för att testa. Tjejen i kassan bad mig skriva namn och telenummer på kvittot och jag tog emot det. Skrev min signatur och inget mer.

Tjejen i kassan: "Och så ditt nummer, tack".

Jag: "Nej, det kan jag inte lämna ut".

Tjejen i kassan: "Eh.... va"?

Jag: "Jag kan inte ge dig mitt nummer".

Tjejen: *total tystnad*

Jag: *tittar på tjejen och säger inte ett pip*

(En kollega till tjejen kommer fram till kassan)

Tjejen i kassan (till sin kollega): "Den här kunden kan inte lämna sitt telenummer".

Kollegan till tjejen i kassan: "Eh... jaha............. ja...... hur ska vi då göra?......"

Tjejen i kassan: "........ jag...... vet... inte..... "

Jag (vilket jag ångrar): "Ni kan få min mailadress istället".

Tjejen i kassan och tjejens i kassan kollega: "JA! Det blir bra!"



Så jag skrev min mailadress och ångrade bittert att jag gav dem en utväg. Nästa gång jag får tillfälle ska jag inte ge dem en utväg. Frågar de om jag har mail ska jag ljuga och säga nej. Jag återkommer med rapport.

Tinni bloggar igen

Det är länge sen jag bloggade. Flera månader sen och jag har inte saknat det för en sekund. Livet har varit fyllt av annat såsom barnen, huset, trädgården och livet självt. Ungefär så och ungefär i den ordningen. Men så för några dagar sen växtes suget och jag bestämde mig för att starta på nytt, börja blogga igen men på en ny domän och med en ny sida. Så här är jag, blottad för omvärlden men dock med valda delar att visa. Kommer förmodligen skriva om vardagen, både det enkla och det svåra.

Vem är då jag?

Mamma. Fru. Trädgårdstokig. Danspedagog. Dotter. Syster. Bästa vän. Vän. Bekant. Politiskt engagerad. Ej politiskt aktiv. Tycker om att åka pulka. Har ett hus som står ute på natten. Dricker gärna kaffe. Dricker helst vatten. Fräknig på sommaren. Likblek på vintern. Envis. Engagerad. Glad för det mesta. Och numer då även bloggare.